Igår spenderade jag hela dagen/kvällen på Strömhsolm med Dollie. Hon skulle få sin dom av Lennart Sjöström och jag var sjukt nervös... Vicktoria ställde upp och följde med, och det är jag evigt tacksam för! Jag hade inte fixat det själv, jag babblade oavbrutet om allt möjligt för att slippa tänka på var som skulle kunna bli resultatet av Lennarts utlåtande. Vi hann gå igenom en massa samtalsämnen, bla blev det långa diskussioner om Griffoner och med vem vi ska para Märta i höst.

Jag hade plockat med mig alla plåtar från Bosse veterinär, som vi tagit här efter operationen i oktober. Lennart började med att kolla igenom alla dem och var inte uppmuntrande. Sedan fick vi springa i en korridor och han klämmde och drog i hennes ben och leder. Lilla söta Dollan var snäll som en ängel hela tiden, viftade på svansen och slickade händer... Han sa att det inte såg bra ut men ville vänta med att uttala sig tills han sett de nya plåtarna.

Och så följde en evighet i och utanför röntgenrummet, det togs säkert 20 plåtar på benet och hasen ur olika vinklar. När vi fått lov att lyfta ner henne, så kom de på att bilderna inte var tillräckligt bra och så var det bara att lyfta upp henne igen. Jag hade i alla fall tagit med en klotång, så nu har hon snygga korta klor som syrran Tee :-) Hon är "konstigt" nog rädd att klippa klorna efter blodbadet, då jag nästan klippte av henne tån... *skäms*

Till slut var det dax att få prata med Lennart och det gick vi göra i ett krypin där han visade bilderna på dator. Ha sa på en gång att hon kommer behöva en operation för att räta upp benets vinkel, men att hon borde bli ganska bra efter det. VILKEN LÄTTNAD!! Jag slängde mig om halsen på Vicktoria till hennes stora förtvivlan ;-) De kan göra operationen så fort Lennart har en ledig tid, eftersom hennes tillväxtzooner i hasen redan är slutna. Hon kommer aldrig att få en helt rörlig has och kommer att förbli något instabil, men det är ju förståligt. Men hon kan i alla fall leva och må bra! Allt annat känner jag är en bonus...

Hur som helst så fick vi släpa upp DOllie ytterligare en gång på röntgenbordet eftersom Lennart kom på att han ville kolla hennes armbågar igen. Han uttryckte sig att hon hade en ovanlig anatomi, vilket såklart gjorde mig nervös igen... Men efter ytterligare lyftande, konkande och akrobatiska övningar på röntgen ordet, så konstaterades att det inte var några problem. Hon har en ovanlig böjning på armbågsleden som hade fått honom att tro att hon skulle utveckla AD-fel, men nu kunde han se att hon inte skulle få problem av det. Så han konstaterade att hon är HD & AD ua just nu, vilken BONUS!!

SOm grädde på mosen träffade vi på Märtas mamma ute i receptionen! Hon ägs av en trevlig kvinna som har kennel Nordic Design, och hon hade redan flyttat när jag hämtade hem Märta. Så det var ju vansinnigt kul att träffa henne och vi fick dessutom träffa Märtas halvsyskon, två gudomligt söta svarta Brabanconer... Faktisk så var det extra tursamt för Märta var med som sällskap, så hon fick träffa tjocka släkten. Vi fick beröm för Märtas konstruktion och trevliga sätt, vilket såklart var kul! Efter det så kunde jag och Vicke babbla ännu mer om man till Märta, efter att ha sett kennelägarens snygga hane...

Ja, gott folk... Ytterligare en överraskning väntade mig hemma. Det var lugnt och skönt, barnen sov och min man hade hällt upp ett glas vin till mig... *tralalalalaa*  Hittade ett paket som kommit på posten från gulliga Caisa & Cayenne till Dollie, med ett vansinnigt fint Björkis-halsband i rosa! ** TACK CASIA!! ** Attila och jag kröp ner i soffan med hämtmat och vin och kollade på tv... Underbart!

Kram från Casa Devarox och alla 4 välmående vovvar och 2 vilda barn

Hej alla vänner!

Jag har fått så mycket frågor kring Linn, så jag tänkte skriva lite om henne idag. Linn föddes med ett hjärtfel som heter "transposition", vilket innebär att de två stora kärlen i hjärtat bytt plats. Alltså kom syrefattigt blod ut i kroppen och hon kunde inte syresätta sig själv. De upptäckte felet ca 1,5 timmar efter hon var född. Och det var verkligen tur i oturen... Många barn med detta hjärtfel klarar sig kanska bra de första dygnen eftersom bebisar naturligt har en öppning i hjärtat som kallas för "ductus". Den stänger sig själv efter några timmar upp till 3 dygn efter förlossningen, och medan den är öppen kan syrefattigt och syrerikt blod blandas. Om man åker hem med ett barn med denna typen av hjärtfel kommer det att leda till att barnet får andnöd och man få åka in aktut. Då finns ju alltid risken för skador pga syrebrist, plus att det måste vara en fruktansvärd upplevelse. Och det är ju inte säkert att man hinner in heller...

Linn var dessutom förtidigt född, detta hade inget med hennes hjärtfel att göra. Så därför var vi tvungna att vänta en vecka innan hon opererades, detta gjordes i Lund och Linn fick åka ambulansflyg dit. I Sverige har vi turen att ha världens skickligaste "barnhjärtkirurger", så vår statistik på överlevnad ligger faktiskt flera procent bättre än övriga världens. Det är något att vara stolt över! När de opererade henne var hjärtat som en golfboll och kärlen som flyttades vad ca 1 mm i omkrets...Kirurgerna jobbar med förstoringsglasögon, men de förstorar bara tre gånger så det är som att jobba med en spagetti ungefär. Kranskärl och de två stora kärlen skulle byta plats, och det förstår ju alla att det är väldigt riskbelt på ett litet barnhjärta. Linn vägde 2,5 kg när hon opererades, och det är den minsta vikt de har opererat på. Under operationen stannar man hjärtat, så i princip är man död. Linn hade dessutom en mycket ovanlig typ av transpostion, så de var mycket osäkra på om de skulle klara att utföra operationen... Ja, ni förstår säkert att det är det absolut värsta man kan vara med om. Att vänta på besked om ens barn ska klara sig eller inte. Operationen tog drygt 8 timmar och det var fruktansvärt... Men vi fick det besked vi nästan inte vågade hoppas på, det gick bra med operationen och de var väldigt nöjda med resultatet!

Efter det kan man säga att allt gått på räls... *Peppar peppar* Linnis har växt så det knakar, hon utvecklas i normal takt och verkar inte ha några besvär. Alla undersökningar visar att allt ser jättebra ut! Hon hade en förträninging på hjärtat eftersom det blir lite spännt när de drar i kärlen, men tom det hade blivit mycket bättre sist :-) För några veckor sedan så var vi på undersökning igen och då såg det så bra ut att vi inte behöver komma tillbaka på ett år! Så underbart! Linn kommer att behöva gå igenom flera större undersökningar under uppväxten, och hon kontrolleras regelbundet. Men man förväntar sig att hon kommer växa upp och vara helt "normal", hon kommer tom att kunna idrotta tror de :-) Känns ju som högsta vinsten på lotto!

Ja, det var lite om min prinsessa... Jag bifogar lite bilder.

Kram!

Mammas lilla plutta, lilla sötisen Dollie har varit hos sin fysioterapeut idag. Och vet ni vad... Hon är bättre!! HURRA!! Therese sa på en gång när jag kom gående med henne att benet var bättre, och sedan när vi kollat och mätt så fick vi det dessutom svart på vitt. Skillnaden när vi var där första gången var två centimeter på benen i hasen, nu var det bara en cm! Dessutom har alla strechingövningar hjälpt så tassen pekar inte längre utåt. Ja, benet är ju snett fortfarande och hon haltar lätt, men det går åt rätt håll :-) Nu fick vi börja med backträning och ska dessutom testa simmning.

Vilken trevlig lördagskväll det är... Trallalallalallllaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!

Kram!

PS. Var bara tvungen att lägga in en bild på min andra lilla prinsessa, Linn! Tycker hon är så gudomligt söt på denna bild...

Min prins har fyllt hela 4 år! Det är ju inte klokt vad tiden går fort... Det är verkligen en glädje att få dela sitt liv med barn, en gåva. Nu blir jag sådär blödigt sentimental, men det är ju faktiskt så. Och kan man vara föräldskad i sina barn så är jag det, dödligt förälskad. De är så vansinnigt gulliga och man bli varm i hjärtat bara av att se på dem. Visst är de skrikiga och väldigt påfrestande som alla andra barn, men så är det ju bara. Man måste nog försöka att uppskatta varje ålder, för de växer ju så fort. Snart kommer Leo köra moppe, prata i falsett och lukta svett... Tur att han min lille plutt ännu! *asg*

Nu när man ser på tv så finns det ju mängder med barnuppfostringsprogram, typ Nanny akuten och annat. Läste också en del artiklar på DNs hemsida om just barnuppfostran. Det är mycket just nu att att barn ska lyda, inte synas och inte höras. Därför blev jag så glad när jag såg en rubrik i söndagens tidning, "Så slipper du tjatet, överrös barnen med kärlek". För visst hamnar man i tjat-träsket och det är ju så hemskt, jag mår så dåligt när jag märker jag är less och tjatar alldeles för mycket. Jag tror verkligen på det, trygga barn får man om de vet att de är älskade. Visst ska man ställa krav, i förhållande till deras ålder och utveckling, men det viktigaste är ju att förmedla att man älskar dem vad de än gör. Jag kan faktiskt bli illa berörd när jag är ute bland barn och föräldrar, och hör så många kallar sina barn för dumma... -Gör inte det där för då är du dum, -sluta dumma dig, -var inte dum nu... mm. Barn är aldrig dumma men kan göra dumma saker, en väldigt stor skillnad!

Vet ni vad, det fina med denna diskssion är att den direkt går att översätta till hunduppfostran. En glad och trygg hund får man genom att överrösa den med kärlek! Visst ska vi ställa krav och ha regler men det ska vara anpassat efter ålder och utveckling. Tjat kommer man ingenstans med utan man får själv dåligt samvete, och man skapar en relation där både barn och hundar struntar i en. Så imorgon tycker jag att vi alla ska ha en tjat-fri dag och verkligen tänka på att ignorera det dåliga och istället berömma när våra barn och hundar gör något bra!

Nu ska jag avrunda det hela med lite sensmoral... Igår så hämtade jag Leo och vi åkte till Coop för att handla till kalaset med morfar och mamma Camilla. Första anhalten var Systembolaget, jag skämdes faktiskt lite att gå in med två barn... I alla fall hade jag satt barnen i en stor kundvagn och längst fram stod Leo med armarna utsträcka (typ Titanic) och sjöng för full hals. När vi börjar närma oss kassan uppmanade jag Leo att sjunga lite tystare, några gånger (jag tjatade, erkänner!). När vi kommer fram och ska betala säger Leo till kassörskan högt och tydligt: Jag fyller år idag! Då säger farbrorn som står bakom oss: "när man fyller år får man sjunga hur högt man vill!" Såklart man får det! Vi gick ut från Systembolaget med vår vindunk sjungandes "Jag må han leva" för fulla muggar :-)

Kram och hej!

Idag blev jag faktiskt väldigt imponerad över mina vovvar. Imorse gick jag en lång härlig promenad över hästängarna, vi brukar gå där så hundarna får busa lösa. Man har god sikt så det brukar inte vara några problem, fast det är ett populärt promenadstråk. Idag var det riktigt skitväder, ösregn och blåste kallt... *huuu* Inget som hindrade hundarna dock, Bella & Dollie leker alltid helt hysteriskt och har så kul ihop. Det är faktiskt väldigt rörande att se, för Bella förstår verkligen att hon ska vara försiktig med Dollie. Hon springer aldrig in i henne eller stöter imot henne, utan är nogrann med att vänta in henne och busa försiktigt. När hon leker med Wes däremot så är det tufft och hårt, tacklingar och morrande :-) Något som båda uppskattar! Jag är övertygad om att Bella är glad för att hon fick ha kvar en valp, när mor och dotter är ifrån varandra är båda faktiskt sorgsna. När de ses igen så flyger de fram och pussar varandra och börjar leka, underbart! De har liksom en relation som jag tidigare inte upplevt bland mina hundar, väldigt väldigt rörande tycker jag... Jag hoppas att Bella får behålla sin älskade Dolla i många år.

Nu kom jag helt ifrån ämnet! Det skulle ju handla om hur duktiga hundarna var idag... *ler* I alla fall så gick jag där på ängarna med hundarna lösa och busandes. Bella är den som är mest uppmärksam och jag såg henne spana upp mot en kulle och vinda flera gånger, så jag förstod att någon gick där. Helt plötsligt så hör jag ett högt skällande och en Irländsk Setter kom rusandes fram och gjorde små attacker från 5 m håll! Den skällde och gapade och rusade fram och tillbaka. Vad häder? Jo, alla mina otroligt duktiga hundar står kvar medan jag kopplar dem!! Sedan tar jag fram godis och vi vänder och går därifrån, motvilligt såklart men i alla fall!!!!

Jag är väldigt stolt över mina duktiga hundar måste jag säga. Nu ska jag äta lite god efterrätt och ta ett glas vin ;-)

Förresten, alla Linns undersökningar i veckan gick KANON!!! Nu behöver vi inte tillbaka på ett år :-)

kram och hej!

Ja, det är svårt att få tid till allt. Nu har jag dessutom börjat plugga så nu lär jag hinna ännu mindre, plus att jag jobbar extra samt har börjat träna själv. Ja, jag erkänner att jag ibland inte minns om jag ätit på dagen... *ler* I alla fall är det otroligt skönt att ha kommit igång och träna själv, för det är verkligen jobbigt att inte vara i form. Man blir trött och deppig och jag känner att jag fått en riktig energi-kick av att träna. Det är gympa och spinning som jag kör, med min svägerska. Mycket trevligt! Hoppas kunna dra med lite fler vänner under terminen ;-)

Igår tränade jag med hundarna i ridhuset, kanonkul! Det gick bra för alla utom Wes... Han var sååå okoncentrerad och bara luktade efter brudar och käkade hästskit. Dollie var väldigt duktig, hon är så otroligt enkel och lätt att få upp i tempo. Hon kampar dessutom som en riktig pitbull, sitter fast i trasan och släpper inte för något... Jo, för en korvbit ;-) Roxane och jag körde lite elitmoment, och visst, allt sitter perfekt! Duktiga gumman :-) På tal om Rox så tog vi nya prover på hennes lever och de var ua! Jätteskönt, nu kan hon äta vanlig mat igen. Då var det bara en infektion som tillfälligt satte ner funktionen i levern.

Förra veckan hade jag besök av söta Daisie T och Gunvald (Diego). De lekte med sin syster yster Dollie och hade superkul! Det märktes att Dollie inte kunde hänga med i deras tempo med sitt skadade ben, och hon var halt efteråt, men det var det värt.

Ikväll hoppas jag att mailet med info om lägret ska gå ut till alla. Det är lite kommunikations-svårigheter mellan mig och Frida eftersom hennes dator är nedpackad just nu... Shit vad man blir beroende av dessa apparater! Vad gjorde man egentligen innan Internet och mail... Minns faktiskt första gången jag mailade, det gör mig bevisligen gammal... *hrrmf* I alla fall tror jag att det kommer bli överfullt på lägret, så var snabba med att anmäla om ni vill vara säkra på att få plats!

Imorgon är det dax för Linns hjärtundersökning, håll tummarna!! Förresten tänkte jag spåra på söndag om någon vill med, nu ska det planeras tävlingar!!

Kram och hej från Casa de Kaos

Ps. Snyggingen som är uppställd är Daisie T, som blivit BIR-valp 5 ggr tror jag det var ;-)

Verkligen jobbigt att jag aldrig kan komma i tid. Jag skulle behöva gå kurs, helt klart. Man tror att man har gott om tid, och så slutar det med att man är 30 min sen... Pinsammt!

I alla fall så kommer historien om förra helgens blodbad här...

Vi var på landet och denna gången bodde vi hos våra vänner, istället för i vår lilla mögiga stuga med plywood-golv. Skönt måste jag säga! Det är en ganska liten gäststuga så vi tog bara med Bella & Dollie. De andra var hos pappa. Vi hade så mysigt och hela lördagen var killarna ute och angel-fiskade, 40 st spön hade de lyckats få i... Och visst blev det fisk, två stycken varav en gädda på nästan 10 kg. Leo var i sjunde himlen och var ute på isen i flera timmar, pillade på mörtar och grillade korv. Vi tjejer tog en promenad ut på isen med barnvagnarna och hundarna, var väl ute i ca 3 timmar. Supermysigt! När vi kom tillbaka tänkte jag klippa klorna för de var gräsligt långa. Bella först och det gick bra. Sedan Dollie och det var en brottningsmatch som vanligt, puh! Sista klon när vi näääästan är klara, rycker hon till och jag klipper av en rejäl bit av klon... Blodet sprutar och vi får gå ut i snön för att få stopp på det. Jag tar en tur med hundarna igen, i hopp om att snön ska få stopp på blodet. Och det verkar det göra faktiskt... Så hundarna får gå in och ta en välförtjänt vila i stugan och jag fixar med lite annat. När jag sedan går in 30 min senare så håller jag på att svimma... Det är blod överallt!!! På väggar, golv, tvättmaskin, hundar, kläder... ALLT!! Och inte lite heller. Det blev att lägga tryckbandage med en strumpa som jag slet av mig i all hast... Stackars lilla DOllie... Vilken hemsk matte jag är!

Idag hade vi kul, käkade lunch med goda vänner och deras barn! Full rulle är att uttrycka det milt... Det är helt klart ett under om man inte måste skrika till varandra när ungarna röjer. Detssutom var det spagetti i hela huset efter lunchen, hur är det möjligt?? Då måste jag säga att jag verkligen saknade hundarna, de är ju suveräna städare. Bella slickar tom Linns matstol, så den skiner ;-) När vi ses så skriker barnen, kastar tallrikar, springer från bordet när vi sitter och äter, är oartiga, bråkar och leker om vartannat och vi föräldrar sitter och skriker till varandra när vi ska prata... Helt galet men väldigt kul! UNgarna slocknade som små ljus i bilen hem :-)

Nu ska det planeras läger! Kolla in omröstningen ni som ska med!! Lite bilder från hemmet och vår lilla landet-resa...

Kram och trevlig helg!

I fredags var Gunvald (Diego) på besök! Och vilken stor och stilig kille han har blivit, även fast benen var vääldigt långa nu ;-) Han och Dollan lekte och hade hur kul som helt på ängarna i strålande solken, självklart hade jag slut på batteri i nya kameran... I alla fall fick jag ta fram den gamla och snäppa lite bilder i trädgården på honom och syrran. Mamma Bella var ute och hälsade sin son med ett uppfodrande morr. Efter det tyckte Gunvald hon var liiite skum och höll sig på kanten... *asg* Vi tog i alla fall lite familjebilder också, med syskon och mamma.

Imorgon ska jag berätta om helgen på landet och när jag nästan fick Dollie att förblöda av en för kort klippt klo... ;-)

Kram och hej!

Bilderna:

1. Gunvald

2. Dollie

3. Bella med sina barn

4. Gunvald

5. Dollie