Idag var Dollie på Strömsholm och blev undersökt på Strömsholm av Lennart Sjöström. De hittade tyvärr massor av fel på henne och det känns såklart väldigt tungt. Förutom att det ena benet i hasen (fibula) är mycket kortare så har tillväxtzonen helt låst sig och även påverkat det andra benet i hasleden (tibia), så att leden har roterat. Därav felställningen på hennes ben, knät pekar innåt och tassen utåt. Hennes ledkapslar i armbågarna är svullna och han tror att hon även kommer att behöva opereras där också i framtiden, hon kommer garanterat att få artros men han kan inte avgöra prognosen. Ligament och ledband i hasen har blivit påverkade och även knäleden. Jag frågade vad han trodde om hennes framtid och det såg inte ljust ut, han tyckte vi skulle fundera över att ta bort henne då det kommer att bli en lång och besvärlig procedur med tveksamt resultat. Hennes lidande kommer att bli stort och det finns många svårigheter då hennes skelett behöver belastning men mer för mkt belastning ökar problemen.

Det fanns ett halmstrå man kunde gripa och testa, och det är att börja att göra den enkla biten av operationen och såga av fibula. Och hoppas att det löser en del spänning i leden och att påfrestningen blir mindre. Det bör göras omgående. Senare kommer hon att behöva korrigera den roterade leden, i så fall när hon är färdigväxt, för att inte felbelasta resten av livet. Jag känner mig väldigt nedslagen och vet inte riktigt hur jag ska tänka… En hund på 6 mån som man kommer få operera flera ggr känns ju fruktansvärt, hon är ju en otroligt livlig liten tjej som måste få röra sig!

Det känns också väldigt sorgligt hur det kan bli så här. Jag har gjort allt man ska, varit med henne hos veterinären först varje vecka och sedan varannan vecka och röntgat benet. Just för att de skulle se att tillväxten inte stannade av. Ändå har det gått så fel, detta hade enligt Lennart behövts åtgärdats för länge sedan... Alla jag har varit hos har gett henne goda framtidsprognoser och ingen har någonsin talat om att det fanns en möjlighet att hon inte skulle klara sig. Det har hela tiden i västa fall handlat om att hon inte kunde bli en hårt arbetande hund.

Vad hade jag kunnat göra? Åka till Strömsholm tidigare kanske, ifrågasatt veterinärerna mer, insisterat på operation, och mycket annat... Alla tänk om gnager i hjärtat och själen oavbrutet. Hur mycket kan man låta en hund gå igenom med gott samvete? Tänk om man inte gör operationen, då ska man undra om hon hade blivit mycket bättre, tänk om hon faktiskt blir riktigt bra? Eller tänk om hon opereras, har ont hela tiden och armbågarna inte håller. Då har vi låtit henne lida i onödan.

Allt detta för en sådan skitsak, hon blev påsprungen av en stor hund, en ren olycka. Hur kan en sådan liten sak ge så otroligt stora konsekvenser? Tänk om...

Frida var på en föreläsning med Lars Audell för ett tag sedan. Han berättade att det var större risk/påfrestning för en valp att leka 5 min med en vuxen hund än att gå 1 mil kopplad. Det säger ganska mycket.

Kram från en funderande Åsa